Konsten att hypnotisera bebisar.

Jag tror att jag är en bebis-hypnotisör. Finns det ens något sådant? Om inte, så har jag precis uppfunnit det. Påminn mig om att ta patent på detta fenomen. Eftersom det är något som hänt mig ett flertal gånger så börjar jag tro att jag besitter speciella krafter. 

Alltså.

Jag kan få bebisar att sluta gråta. Och inte bara att sluta gråta, jag kan få dem att skratta och må bra! Som på beställning. Det krävs ingen ansträngning. Ibland räcker det med en blick. Ibland krävs ett litet leende också. I vissa fall måste jag flirta lite med dom och de faller pladask. Missförstå mig rätt med "flirta", jag blinkar med båda ögonen och fångar deras uppmärksamhet. 

Idag steg jag på tunnelbanan för att åka hem, ser en ledig plats. Och en gråtande bebis. De flesta hade flytt fältet för att undvika "oljudet". Kanske hade någon satt sig med ett par hörlurar, blundat och låtsats som om oljudet inte fanns. Inte jag. Jag dras till detta. Det känns alltid som om jag är på en mission som jag skickats till av jordens krafter.

Jag ser hur mamman är stressad, hyschar barnet, försöker få henne att bli tyst. Förgäves. Jag sätter mig, kollar på lillan och hon nappar direkt. Ett väsk-spänne stör hennes synfält för att se mig helt och hållet, hon kämpar för att hålla blicken åt mitt håll. Jag ler. Hon kollar förundrat på mig. Nu har jag fångat mammans uppmärksamhet också, men den struntar jag i. Jag ler lite mer. Bebisen ler. Mission completed. Det som händer härnäst är det som får mig att må bra; bebisen tar en lättnadens suck. Som om hon känner sig avstressad. Som om hon fått hjälp med att känna sig lugn. Detta ger mig ett lugn.

Idag är det kvinnornas dag och två år sedan mamma begravdes. Trehundrasjuttio dagar.

Saknaden.

Mamma, om du var här nu skulle jag krama dig hårt och inte släppa taget. Jag skulle berätta allt kul jag varit med om den senaste tiden. Du skulle säga några väl valda meningar om att jag ska vara försiktig och tänka på ditten och datten.. men du skulle helst fråga detaljerat om hur jag känner. Om ögonfärg och längd och fina framtida barn.

Saknaden efter dig denna kväll är som trehundrafemtiotusen vassa knivar rakt in i mitt hjärta. Som sliter sönder allt kött tills det inte finns något kvar förutom en blodpöl.

Jag gråter när jag känner din närvaro vilket får mig att gråta mer eftersom jag vet att du gråter när jag gråter.

Alla barn behöver sin mamma och jag har varit utan min i ett år och nio månader nu.

Kontraster.

Tappade bort min guldring. Sen tappade jag bort mitt guldarmband. Sen "förlorade" jag allt mitt guld. Sen försvann ett silverörhänge. Och så ska mitt fina hus säljas. Bilen måste säljas. Allt bara rinner från mina händer.
Känns befriande. Nu. Men inte innan. Innan kunde jag känna mig förvirrad och maktlös över att allt bara försvann... jag tänkte "men det är ju MITT". Men äger man egentligen något här i världen?

Försöker leva i nuet. Ta till mig kärleken, glädjen och befrielsen som finns omkring mig nu. Hur länge lever vi?

Och när han säger att jag gör honom lycklig. Jag vill göra honom lycklig. Det är en kärlek jag inte känt förr. Det är som om allt innan banat väg för just detta. Han ger mig en känsla av trygghet i en rå värld. Han utmanar mig, gör mig starkare.

Jag har börjat vandra.

Dagen kom. Ja, den gjorde det till slut. Dagen då jag vågade ta första steget mot resten av mitt liv.
Samvetskval och så vidare. Rädd och så vidare. Spännande. Ärligt. Rått. Och så vidare.

Världen bara snurrar och jag är en del av förvirringen. Jag stod utanför snurrandet i ett decennium. Men nu snurrar jag också. Det känns. Ni vet, som när man åker karusell och mår illa men på ett bra sätt. Man skiter i illamåendet för att man är lycklig. Man känner sig... levande.

Allt som varit är historia. Det är spår av mitt liv som finns där någonstans i mitt inre. En del av min historia som en dag kommer att ta slut.

Glömmer aldrig den kvällen då mamma låg på palliativa avdelningen på sjukhuset och hon tittade på mig och min syster och helt plötsligt sa "historiaki xosh bo bes itr tawaw". Alltså "det var en fin historia men den lider mot sitt slut nu". 

Mot Stockholm.

Vägskäl.

Ja men alltså. Sådär att jag blivit en helt annan människa. Jag vet inte om det är revolution på individnivå eller dumheter eller uppvaknande. Något är det iallafall. Vill gräva en grop och gömma mig. En upplyst grop med lampa. Och mat. Och en skön kudde. Och sen... sova. Och vakna. Och sova lite till. För att vakna igen. Sakta men säkert förstå vad det är jag vill. Jag. Inte tänka på någon. Inte tänka på något. Alls. Bara jag i min egen lilla bubbla. Eller ja, min grop. Som jag grävt själv.

Står inför ett vägskäl. Det gör liksom ont samtidigt som jag väntat på det i många år. Jag går tillbaka till den jag var och börjar om. Går det? Var jag inte splittrad? Blev jag inte hel? Mådde jag inte bra i vissa stunder?
Svar JA på alla frågor. Eller?

En kväll i Oktober 2012 satt jag med mamma. Eller... hon låg i sin säng. Sjuksäng. Var väldigt svag. Jag satt på golvet lutad mot hennes garderob. Och vi pratade. Det var nog det sista allvarliga snacket vi hade innan hon gick bort. Alltså, som good old times när vi pratade om allt och alla. Dock visste jag inte att detta skulle vara slutet, insåg dock senare att hon visste att hon var döende. Ja, på sättet hon pratade. Hon hade ett annat perspektiv på livet. Hon frågade till exempel; "Är du lycklig? Vad vill du göra i ditt liv?" varav jag svarade något i stil med; "Jag vill bo i Stockholm. Och jag vill resa mer." Vad hon svarade på det är det som konstant spökar i min hjärna. Hon sa; "Men gör det då! Flytta till Stockholm. Börja om på nytt. Gör sånt som du vill göra! Tänk inte på någon. Jag förstörde mitt liv genom att tänka för mycket på vad andra tycker och tänker. Du är för lik mig och det är inte bra."
Jag minns att jag blev chockad. Och glad. Och förvånad. Det här var nytt från mammas sida. Det var som att hon planterade ett frö i min hjärna. För den började gro och gör det fortfarande.

Förr.

1 september 2011 spottade min hjärna ut detta:

Och så satt hon där helt allena men ändå inte och tänkte. Saker och ting hade förändrats. När och hur och varför visste hon inte. Hade hon något med saken att göra? kanske det. Allt hon visste var att det var då, just då när solen precis gått iväg för att lysa någon annanstans i världen, som hon var tvungen att göra några förändringar.

Och hon tänkte. Hon hade ingen makt i det hon en gång varit drottning över. Hon såg inte längre framför sig än sina fingrar. Hon var en fallen ängel och det gjorde ont.

Så hon tänkte. Fasader ändras och visar sig åt olika håll. Hon ler ett falskt smil och hoppas att ingen kollar henne rakt i ögonen för att avslöjas.

Och hon tänker att hon inte hörde någon som sa att "scenen är din!" men är ändå tvungen att hålla hus inför ett hav av hjärtan som äter av hennes samvete och gör henne splittrad.

Så hon går ut i natten och ser sig inte om. Så som hon gjort trettioelva gånger förr. 

Konstiga siffror.

Nolltretrettioåtta. Den tidpunkten på dygnet föddes jag. Det är en del av min identitet. Just den sifferkombinationen. Det var då min mamma blev mamma och pappa blev pappa. Det är en sifferkombination med kraft. Magiskt, om ni vill.