Dagen kom. Ja, den gjorde det till slut. Dagen då jag vågade ta första steget mot resten av mitt liv.
Samvetskval och så vidare. Rädd och så vidare. Spännande. Ärligt. Rått. Och så vidare.
Världen bara snurrar och jag är en del av förvirringen. Jag stod utanför snurrandet i ett decennium. Men nu snurrar jag också. Det känns. Ni vet, som när man åker karusell och mår illa men på ett bra sätt. Man skiter i illamåendet för att man är lycklig. Man känner sig... levande.
Allt som varit är historia. Det är spår av mitt liv som finns där någonstans i mitt inre. En del av min historia som en dag kommer att ta slut.
Glömmer aldrig den kvällen då mamma låg på palliativa avdelningen på sjukhuset och hon tittade på mig och min syster och helt plötsligt sa "historiaki xosh bo bes itr tawaw". Alltså "det var en fin historia men den lider mot sitt slut nu".
Mot Stockholm.
