Konstiga siffror.

Nolltretrettioåtta. Den tidpunkten på dygnet föddes jag. Det är en del av min identitet. Just den sifferkombinationen. Det var då min mamma blev mamma och pappa blev pappa. Det är en sifferkombination med kraft. Magiskt, om ni vill.

Forever young, mami.

Idag skulle du fyllt femtioåtta år, mami. Femtioåtta! Inte ens sextio. Så ung var du när din tid var kommen att försvinna från jorden. Om jag skulle leva lika lite som dig så har jag inte ens trettio år kvar...

Senast idag fick jag säga att "min mamma lever inte" följt av "jag beklagar", som svar. Folk kan ju inte veta att min mamma gått bort. Dom tittar på mig, ser en fräsch tjugoåring (ja, jag är tjugonio looking fierce) och tänker att jag borde ha en mamma. Men det är surrealistiskt att säga att hon inte lever. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig...?

En bok.

Det var inte alls längesen jag satt med mamma och hon sa  "mitt liv kan skrivas ner som en bok. Det finns hur mycket som helst att skriva om." och så började hon nynna med i någon arabisk låt som spelades i bakgrunden på tv. Hon nynnade alltid på arabiska låtar när hon var lycklig. Man kunde se tydligt på henne när hon var glad. Hela hon var... lätt då. Det var nästan som att hon svävade.
Men hennes liv som bok, ja... jag fick många historier återberättade. En del var repriser, hennes favorithistorier.

Det här är nog mitt sätt att försöka få ner min tid med henne med text. Hur jag upplevde henne, vad jag fick av henne, vad jag lärde mig. Hon var magisk, kanske därför livet med henne känns som en dröm nu. Var det verkligt?

En vårdag år tjugohundranio promenerade vi i skogen och hon pratade om sin pappa, min morfar. Hon pratade inte ofta om honom. Jag tror det var jobbigt för henne att han gick bort när hon inte var närvarande och vid tillfället inte träffat honom på många år... Men den gången fick jag en tydligare bild av min morfar som jag aldrig fick träffa. Hon tog upp exempel på när hon och hennes syskon bråkade som barn och hur hennes pappa reagerade. Sättet hon berättade då... jag kände mig exklusiv som fick äran att lyssna på detta. Jag minns stegen i skogen. Som att naturen sa åt mig att  "pay attention, memorera och spara".
Såklart pratade vi också om vårt favoritämne under promenaden; att när jag skulle bli mamma och hon mormor. Vi kunde även sitta och pratade om det i telefon i timmar! Fascinerande faktiskt, när jag tänker tillbaka. Hon kunde ta upp exempel på par som fått mirakelbarn efter flera långa år och de barnen var ju såklart vackrare än alla andra. Och vad hon drömt om mig och vad hon bett för mig. Vilket hopp hon hade!

Men det bästa var när hon mitt i allt ofta kunde kolla allvarligt på mig och säga på kurdiska "mn zor razim let, inshaAllah duaay mn istijab ebet. Duuay dayk muhima."
Översatt till svenska; "Jag är jättenöjd med dig, om Gud vill så går mina böner i uppfyllelse. En mors böner är viktiga."
Jag hoppas att jag minns och hör dom orden inom mig så länge jag lever.