Ja men alltså. Sådär att jag blivit en helt annan människa. Jag vet inte om det är revolution på individnivå eller dumheter eller uppvaknande. Något är det iallafall. Vill gräva en grop och gömma mig. En upplyst grop med lampa. Och mat. Och en skön kudde. Och sen... sova. Och vakna. Och sova lite till. För att vakna igen. Sakta men säkert förstå vad det är jag vill. Jag. Inte tänka på någon. Inte tänka på något. Alls. Bara jag i min egen lilla bubbla. Eller ja, min grop. Som jag grävt själv.
Står inför ett vägskäl. Det gör liksom ont samtidigt som jag väntat på det i många år. Jag går tillbaka till den jag var och börjar om. Går det? Var jag inte splittrad? Blev jag inte hel? Mådde jag inte bra i vissa stunder?
Svar JA på alla frågor. Eller?
En kväll i Oktober 2012 satt jag med mamma. Eller... hon låg i sin säng. Sjuksäng. Var väldigt svag. Jag satt på golvet lutad mot hennes garderob. Och vi pratade. Det var nog det sista allvarliga snacket vi hade innan hon gick bort. Alltså, som good old times när vi pratade om allt och alla. Dock visste jag inte att detta skulle vara slutet, insåg dock senare att hon visste att hon var döende. Ja, på sättet hon pratade. Hon hade ett annat perspektiv på livet. Hon frågade till exempel; "Är du lycklig? Vad vill du göra i ditt liv?" varav jag svarade något i stil med; "Jag vill bo i Stockholm. Och jag vill resa mer." Vad hon svarade på det är det som konstant spökar i min hjärna. Hon sa; "Men gör det då! Flytta till Stockholm. Börja om på nytt. Gör sånt som du vill göra! Tänk inte på någon. Jag förstörde mitt liv genom att tänka för mycket på vad andra tycker och tänker. Du är för lik mig och det är inte bra."
Jag minns att jag blev chockad. Och glad. Och förvånad. Det här var nytt från mammas sida. Det var som att hon planterade ett frö i min hjärna. För den började gro och gör det fortfarande.
