Förr.

1 september 2011 spottade min hjärna ut detta:

Och så satt hon där helt allena men ändå inte och tänkte. Saker och ting hade förändrats. När och hur och varför visste hon inte. Hade hon något med saken att göra? kanske det. Allt hon visste var att det var då, just då när solen precis gått iväg för att lysa någon annanstans i världen, som hon var tvungen att göra några förändringar.

Och hon tänkte. Hon hade ingen makt i det hon en gång varit drottning över. Hon såg inte längre framför sig än sina fingrar. Hon var en fallen ängel och det gjorde ont.

Så hon tänkte. Fasader ändras och visar sig åt olika håll. Hon ler ett falskt smil och hoppas att ingen kollar henne rakt i ögonen för att avslöjas.

Och hon tänker att hon inte hörde någon som sa att "scenen är din!" men är ändå tvungen att hålla hus inför ett hav av hjärtan som äter av hennes samvete och gör henne splittrad.

Så hon går ut i natten och ser sig inte om. Så som hon gjort trettioelva gånger förr.