Vi såg döden komma och ta vår mamma. Sådär ärligt och naket och rakt på. Döden knackade på, vi sa hej, hen kom in, tog henne och gick vidare. Vi la ner våra vapen ganska tidigt, förstod att vi förlorat slaget. Fanns inget vi kunde göra. Går inte att kriga med den allsmäktiga Gud. Går inte. Det har mamma lärt oss. Hon sa ofta "allt står skrivet på våra pannor och vi kan inte styra det. När vi föds, när vi dör, vem vi gifter oss med..." med det sistnämnda brukade vi alltid skämta och säga någon snygg pojkes namn eller kanske en kändis. Typ "mamma, står det Leonardo Dicaprio på min panna eller?"
Nu har det nästan gått åtta månader sedan hon gick bort. Typ nu kan jag börja skratta åt minnen med henne. Är det för tidigt? För sent? Jag vet inte. Det är vad det är. Jag kan höra hennes röst i vissa situationer. Jag kan höra henne i mig själv ibland. Vissa konstiga skratt som jag får till, är hennes skratt. Eller uttryck. Som pappa sa till sjuksköterskan cirka en halvtimme efter att vi hängt med döden, "hon lever genom oss nu".
Och nu efteråt. Tiden har liksom delats in i "då mamma levde" och så... nu. Efter döden. Post death.
Blir förvånad över min familj ibland. Att vi kan skratta och äta och fortsätta hyffsat vanligt. Förvånad på ett bra sätt. Jag tror det är hennes böner som blivit hörda. Jag trodde vi skulle bli mörka i själen och sluta in oss i depression. Men nej, hon bad det allra hårdaste i slutet att vi skulle fortsätta glänsa. De som bryr sig om oss blir nog lyckliga av detta. Att vi mår bra. Att vi överlevde. Alltså, de som verkligen bryr sig. Sådär innerligt. Det syns så tydligt vilka det är. Åhåjoho, så tydligt det syns! Sen finns det dom som det verka sticka i ögonen av att vi försöker fortsätta att leva normalt... jag menar, liknande sms har jag fått;
"hej, hur är det? jag ser på Facebook och Instagram att du verkar må bra. Vi måste ses nåndag. kram"
"Du verkar må bra." Jaha okej. Nämen okej. Ja visst, mhm.
Inget hat, bara konstanterande fakta. It is what it is. And that's it.
