Konstiga siffror.

Nolltretrettioåtta. Den tidpunkten på dygnet föddes jag. Det är en del av min identitet. Just den sifferkombinationen. Det var då min mamma blev mamma och pappa blev pappa. Det är en sifferkombination med kraft. Magiskt, om ni vill.

Forever young, mami.

Idag skulle du fyllt femtioåtta år, mami. Femtioåtta! Inte ens sextio. Så ung var du när din tid var kommen att försvinna från jorden. Om jag skulle leva lika lite som dig så har jag inte ens trettio år kvar...

Senast idag fick jag säga att "min mamma lever inte" följt av "jag beklagar", som svar. Folk kan ju inte veta att min mamma gått bort. Dom tittar på mig, ser en fräsch tjugoåring (ja, jag är tjugonio looking fierce) och tänker att jag borde ha en mamma. Men det är surrealistiskt att säga att hon inte lever. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig...?

En bok.

Det var inte alls längesen jag satt med mamma och hon sa  "mitt liv kan skrivas ner som en bok. Det finns hur mycket som helst att skriva om." och så började hon nynna med i någon arabisk låt som spelades i bakgrunden på tv. Hon nynnade alltid på arabiska låtar när hon var lycklig. Man kunde se tydligt på henne när hon var glad. Hela hon var... lätt då. Det var nästan som att hon svävade.
Men hennes liv som bok, ja... jag fick många historier återberättade. En del var repriser, hennes favorithistorier.

Det här är nog mitt sätt att försöka få ner min tid med henne med text. Hur jag upplevde henne, vad jag fick av henne, vad jag lärde mig. Hon var magisk, kanske därför livet med henne känns som en dröm nu. Var det verkligt?

En vårdag år tjugohundranio promenerade vi i skogen och hon pratade om sin pappa, min morfar. Hon pratade inte ofta om honom. Jag tror det var jobbigt för henne att han gick bort när hon inte var närvarande och vid tillfället inte träffat honom på många år... Men den gången fick jag en tydligare bild av min morfar som jag aldrig fick träffa. Hon tog upp exempel på när hon och hennes syskon bråkade som barn och hur hennes pappa reagerade. Sättet hon berättade då... jag kände mig exklusiv som fick äran att lyssna på detta. Jag minns stegen i skogen. Som att naturen sa åt mig att  "pay attention, memorera och spara".
Såklart pratade vi också om vårt favoritämne under promenaden; att när jag skulle bli mamma och hon mormor. Vi kunde även sitta och pratade om det i telefon i timmar! Fascinerande faktiskt, när jag tänker tillbaka. Hon kunde ta upp exempel på par som fått mirakelbarn efter flera långa år och de barnen var ju såklart vackrare än alla andra. Och vad hon drömt om mig och vad hon bett för mig. Vilket hopp hon hade!

Men det bästa var när hon mitt i allt ofta kunde kolla allvarligt på mig och säga på kurdiska "mn zor razim let, inshaAllah duaay mn istijab ebet. Duuay dayk muhima."
Översatt till svenska; "Jag är jättenöjd med dig, om Gud vill så går mina böner i uppfyllelse. En mors böner är viktiga."
Jag hoppas att jag minns och hör dom orden inom mig så länge jag lever.

Post death.

Vi såg döden komma och ta vår mamma. Sådär ärligt och naket och rakt på. Döden knackade på, vi sa hej, hen kom in, tog henne och gick vidare. Vi la ner våra vapen ganska tidigt, förstod att vi förlorat slaget. Fanns inget vi kunde göra. Går inte att kriga med den allsmäktiga Gud. Går inte. Det har mamma lärt oss. Hon sa ofta "allt står skrivet på våra pannor och vi kan inte styra det. När vi föds, när vi dör, vem vi gifter oss med..." med det sistnämnda brukade vi alltid skämta och säga någon snygg pojkes namn eller kanske en kändis. Typ "mamma, står det Leonardo Dicaprio på min panna eller?"

 

Nu har det nästan gått åtta månader sedan hon gick bort. Typ nu kan jag börja skratta åt minnen med henne. Är det för tidigt? För sent? Jag vet inte. Det är vad det är. Jag kan höra hennes röst i vissa situationer. Jag kan höra henne i mig själv ibland. Vissa konstiga skratt som jag får till, är hennes skratt. Eller uttryck. Som pappa sa till sjuksköterskan cirka en halvtimme efter att vi hängt med döden, "hon lever genom oss nu".

 

Och nu efteråt. Tiden har liksom delats in i "då mamma levde" och så... nu. Efter döden. Post death.

Blir förvånad över min familj ibland. Att vi kan skratta och äta och fortsätta hyffsat vanligt. Förvånad på ett bra sätt. Jag tror det är hennes böner som blivit hörda. Jag trodde vi skulle bli mörka i själen och sluta in oss i depression. Men nej, hon bad det allra hårdaste i slutet att vi skulle fortsätta glänsa. De som bryr sig om oss blir nog lyckliga av detta. Att vi mår bra. Att vi överlevde. Alltså, de som verkligen bryr sig. Sådär innerligt. Det syns så tydligt vilka det är. Åhåjoho, så tydligt det syns! Sen finns det dom som det verka sticka i ögonen av att vi försöker fortsätta att leva normalt... jag menar, liknande sms har jag fått;

"hej, hur är det? jag ser på Facebook och Instagram att du verkar må bra. Vi måste ses nåndag. kram"

 

"Du verkar må bra." Jaha okej. Nämen okej. Ja visst, mhm.

 

Inget hat, bara konstanterande fakta. It is what it is. And that's it.

Klipp.

"A woman who cuts her hair is about to change her life".

-Coco Chanel

Symaskinen.

Visste bara att jag skulle ha en ny symaskin. Eller ny och ny... säger man en "ny" om man inte har någon innan? Alltså, då blir den ju inte ny jämfört med något annat. Jag skulle ha en symaskin helt enkelt. Punkt, liksom.

Bestämde mig för en och köpte. En Singer, moderniserad gammal klassiker. Svart, stilig. Och så glad mamma skulle bli. Hon som älskade att sy. Kläder, gardiner... you name it. Och hon skulle komma hem till mig på helgerna och vi skulle sy tillsammans. Ja, exakt så. Det var planen. 

 

Men mamma blev sjuk ungefär då. Väldigt trött var hon redan. Och jag frågade en dag "mamma, kommer du hit och syr med mig?" och hon svarade utmattat något i stil med "en annan gång, inte idag". Så jag tog med mig maskinen hem till henne. Och så sydde vi. En dag i oktober förra året.

 

Och det var sista gången hon använde en symaskin.