Konsten att hypnotisera bebisar.

Jag tror att jag är en bebis-hypnotisör. Finns det ens något sådant? Om inte, så har jag precis uppfunnit det. Påminn mig om att ta patent på detta fenomen. Eftersom det är något som hänt mig ett flertal gånger så börjar jag tro att jag besitter speciella krafter. 

Alltså.

Jag kan få bebisar att sluta gråta. Och inte bara att sluta gråta, jag kan få dem att skratta och må bra! Som på beställning. Det krävs ingen ansträngning. Ibland räcker det med en blick. Ibland krävs ett litet leende också. I vissa fall måste jag flirta lite med dom och de faller pladask. Missförstå mig rätt med "flirta", jag blinkar med båda ögonen och fångar deras uppmärksamhet. 

Idag steg jag på tunnelbanan för att åka hem, ser en ledig plats. Och en gråtande bebis. De flesta hade flytt fältet för att undvika "oljudet". Kanske hade någon satt sig med ett par hörlurar, blundat och låtsats som om oljudet inte fanns. Inte jag. Jag dras till detta. Det känns alltid som om jag är på en mission som jag skickats till av jordens krafter.

Jag ser hur mamman är stressad, hyschar barnet, försöker få henne att bli tyst. Förgäves. Jag sätter mig, kollar på lillan och hon nappar direkt. Ett väsk-spänne stör hennes synfält för att se mig helt och hållet, hon kämpar för att hålla blicken åt mitt håll. Jag ler. Hon kollar förundrat på mig. Nu har jag fångat mammans uppmärksamhet också, men den struntar jag i. Jag ler lite mer. Bebisen ler. Mission completed. Det som händer härnäst är det som får mig att må bra; bebisen tar en lättnadens suck. Som om hon känner sig avstressad. Som om hon fått hjälp med att känna sig lugn. Detta ger mig ett lugn.

Idag är det kvinnornas dag och två år sedan mamma begravdes. Trehundrasjuttio dagar.