Idag skulle du fyllt femtioåtta år, mami. Femtioåtta! Inte ens sextio. Så ung var du när din tid var kommen att försvinna från jorden. Om jag skulle leva lika lite som dig så har jag inte ens trettio år kvar...
Senast idag fick jag säga att "min mamma lever inte" följt av "jag beklagar", som svar. Folk kan ju inte veta att min mamma gått bort. Dom tittar på mig, ser en fräsch tjugoåring (ja, jag är tjugonio looking fierce) och tänker att jag borde ha en mamma. Men det är surrealistiskt att säga att hon inte lever. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar